Tapetklister till frukost?

Det här med frukost har jag ett komplicerat förhållande till.
Jag gillar bara frukost om jag slipper göra den själv, bäst är den på Mornington Hotell i Bromma!
Jag hade hyfsade vanor innan Vilde föddes, men nu har tidspressen på morgonen gjort att frukosten består av en kvargbaserad smoothie.
Gott och går att variera, men man kan faktiskt tröttna även på smoothie.

Så nu har jag startat hatkärleksprojektet: Gröt till frukost.
Inte bara vanlig havregrynsgröt, det står jag mig inte på, får ont i magen av och tycker att det smakar tapetklister.
Så inspirerad av härliga Health by Helena har jag idag piffat gröten med pumpakärnor, linfrö och quinoa.
Hävde i massor av hallon och blåbär.
Tadaaaa!
Den smakar fortfarande klister! Nyttigt klister, men likförbannat klister!
I morgon testar jag att riva i äpple och ösa i kanel också!
Det får bli en tvåveckors utmaning!
Gröt till frulle, inte en massa onyttigheter och massor av träning.

Dags att känna sig snygg igen!
Cool känner jag mig redan, är äntligen igång och kör Combat igen! Lovely!

Annonser

Slutar man att använda sin egen hjärna?

Och börjar använda andras så fort man får barn?
Ja, jag är inte mycket bättre själv.
Men nu när jag bli it medveten om det så jobbar jag i alla fall på att använda min egen (rätt så brighta hjärna) i första hand.
Man frågar ALLT på olika forum, har BVC tanten sagt att det är så, så är det skrivet i sten.
Hey, vad säger känslan? Erfarenheten? MIN kunskap? Instinkten?

I dag är källan till irritationen frågan om när man kan låta barnen smaka mat.
Inte en sekund förrän barnet är 4 månader verkar de flesta fått som riktlinje.
Jag undrar vad som händer i den lilla kroppen mellan 3-4 månader som gör skillnaden på 4 veckor så dramatisk?
Googlar lite utan att bli klokare.
Fortsätter lita på min instinkt och känsla.

Tillfällen…

Tillfällen att blogga duggar inte precis tätt såsom vi lever just nu.
Men nu sitter jag och väntar på att lilleman ska somna ordentligt, så att jag kan hoppa in i duschen och skrubba av mig intorkad svett från kvällens endorfinoverload.
Erik är borta och jobbar, ironiskt nog eftersom det nya jobbet möjligen skulle innebära någon enstaka natt borta i bland.
Nåväl, det har faktiskt gått bra!
Mycket tackvare min grymt braiga mamma, som hundvaktar på fm när jag och sprattel är på Mammababy gympa, sen tar hon Vilde på kvällen så att jag får ösa ett Body Combatpass. Hörde jag halleluja?
Så har vi tillbringat två tisdagar i rad nu och jag är glad som en lärka av galen träningsvärk och långsamt uppvaknande muskler.
Däremot tänker jag skryta nu, och det kan jag ju göra i min egen blogg! (Moahaha!)
Jag trodde aldrig att kroppen skulle vara i så här grym form 12 veckor efter att ha gjort kejsarsnitt!
Jag tränar verkligen anpassat, för att stärka bålen försiktigt, däremot försöker jag kötta på rumpa, axlar, armar och ben.
Men alltså, känslan att få köra 55 min Combat och ha tryck i kroppen hela vägen…. Aooooooo! 👍😃
Ja ja, det var det hela.
Duscha. Nu.
Och passande nog så svängde just farsanbaloo in på gården= långdusch comi’n up!!!

20140318-234516.jpg
Gravid i typ 10:e veckan…

20140318-234712.jpg
Sista releasen innan mammaledighet 7,5 månaden

20140318-234849.jpg
Å herregud! Lägger jag verkligen ut denna??!? 8 veckor efter snitt.

Solenergi

Jiiiises vilken helg!
Eller, rätt och slätt en bra vecka faktiskt!
Tre träningspass har hunnits med. Eller egentligen fyra om
Man räknar med att jag körde lite core med thaiboxarna i kväll.
Fredagen var ju en blåsig historia. Trodde att taket skulle lyfta!
Trots det så sammanstrålade jag med tre av mina favorittjejer nere på O’learys för en riktig toppenkväll.
Sist vi försökte få till en tjejdejt så blev vi inlagda i Falun, det var den 19 december, Vilde föddes den 21:a.
Nu blev jag sån tur var förlåten för att jag var en partypooper då och vi hade en grym kväll med gapskratt, kaloriräknande, bröllopsplaner och allmänt underbart sällskap.
Längtar redan tills nästa gång.
I lördags sken solen och vi började dagen med en rejäl långpromenad med My, Strösslan, Hillevi och Ronja med alla hundar och lillsprattel i barnvagnen.
Avslutade även denna dag på lokal, UFC och vår svenska MMA stjärna Alexander Gustavssons vinst.
Vilde hängde givetvis med, och var en glad supporter ända tills det var dags för The Mauler då han somnade sött och sov ända tills vi kom hem då han slurpade insug en flarra och sen somnade om för natten och vaknade 7 i morse. Åt igen och somnade om till 11 i förmiddags.
Tillväxtperiod?
Om inte annat så är två tänder på gång att smyga fram.
Söndagen har ägnats åt att städa bilen, hänga med trevligt kusinbesök och toknjuta av att vi har en tomt att skrota runt på. Ovärdeligt när solen skiner!

Avslutade med thaiboxning, dock inte för mig eftersom jag inte får slåss så länge jag tar blodförtunnande.
Men pinade gänget med lite coreövningar till dessert.

Nu är det dags att titta in i skallen, krama på mannen som ska jobba borta ett dygn, och hålla tummarna för att lillsprattel håller i sin nya sovtrend.

Mental härdsmälta

Det här med att vara patient…
Fyfanihelahelvete!
Jag har de sista dagarna varit så sinnessjukt arg, frustrerad och less att jag nästan övervägt att avsluta behandlingen som ska se till att jag slipper fler proppar som i värsta fall kan kosta mig livet.
Orsaken? Läkare som borde byta yrke.
Jag kan köpa att jag inte är den ultimata waranpatienten, då waran inte lirar något vidare med min livsstil sim innefattar mycket gröna grönsaker och (thank heavens!) träning i olika form. Något som gör att jag stått på hästdos av Waran och därtill fått ta blodförtunnande Fragminsprutor eftersom hästdosen inte spätt ut blodet tillräckligt.
Dessutom innebär det att jag två bestämda dagar i veckan måste lämna blodprov före kl 9:30, jättekul att lägga tid, energi och bensinpengar på.
Jag känner min kropp väl och den mår inte bra av den här behandlingen, vilket jag har sagt i två veckor utan att få någon som helst respons.
I måndags sa jag ”stopp, det räcker nu! ”
Fick frågan vem som är min läkare och insåg att jag inte vet. Jag har nämligen varken pratat med eller träffat honom.

Så jag bad att han skulle kontakta mig, för nu är det slutmixtrat med min kropp. Sköterskan höll med om att jag svarar urdåligt på Waranet och att jag sannolikt inte kommer att komma upp i bra värden på mycket mindre dosering.
Fick till svar att han nog inte skulle hinna ringa mig.
Jag svarar att på alla mina jobb har jag fått jobba tills jag är klar, inte tills min arbetstid är slut.
Några timmar senare ringer en sur och vresig läkare och talar syrligt om att han ringer mig på sin jourtid.
Jaha?
Han tycker att jag är skitjobbig som inte vill äta waran och att jag ifrågasätter saker som låter tvärtemot vad jag tidigare fått höra.
Han hade inte ens dristat sig till att titta i min journal, utan jag fick dra hela storyn.
Lång historia kort så slutar det med att jag får övergå till ren Fragminbehandling och att jag tappade det uns av förtroende jag hade för den läkaren.
I dag har jag ägnat flera timmar till att dubbelkolla doktorns ordination och bönat och bett om att få återgå till att bli falupatient.
Men för nu får jag stå ut med den oengagerade doktorn, men behandlingen är åtminstone rätt -för nu.
Jag är trött, less, vresig och frustrerad.
Har rått bot på mitt dåliga humör med att ge järnet på Kias Mammababy gympa. Endorfiner är verkligen the shit.
Min doktor är den svenska formuleringen av det.

Det är bara småbarnsföräldrar…

Som förstår storheten i att ungen tar napp efter 6 veckor med badatitimmarhud på lillfingret på både mamman och pappan.
Vägen dit i dag är också en story för sig…
Step-up på nedersta trappsteget tills barnet somnade med nappen i munnen.
Träning och nöjd bebis= två flugor på smällen som vi brukar säga.

Nackdelen, nu vaknar han och gastar efter nappen när den trillar ur.
Meeeen! Jag har två fria händer as we speak!

Pytteliten, och nappen var fortfarande god.

20140301-215735.jpg

Napp? Skulle inte tro det!

20140301-220017.jpg

Jädrars söt unge har vi i alla fall!

20140301-220126.jpg

Följande fortsättning…

Lovade ju en fortsättning på spektaklet.
Här kommer den, kortfattat.
Fick svårt att andas på juldagen, ett besök på Mora vårdcentral sen 26/12 senare fick vi åka till Falun igen. Den 27/12 hittade de en propp i min högra lunga, den 28/12 fick jag åka hem med en hög sprutor blodförtunnande.
Ungefär där är vi idag.
Nu håller vi på att ställa in Waran på mig så art jag ska slippa ta sprutor.
Själva sprutorna är inget problem, men de lämnar blåmärken över hela mina lår och huden är numera stenhård, men eftersom jag hittills tycker att Waran verkar vara ett jädra bök, funderar jag ändå på att ge sprutorna en chans till.

Annars så växer knodden så att det knakar, han är larvigt söt och får sina föräldrar att se ut som kompletta fåntrattar när han fyrar av ett leende eller tom skrattar.

Jag har kommit igång med träningen, helt underbart!
Vilde hänger med på två pass i veckan.
En bra vecka hinner jag med ett barnfritt pass också.

Mina fötter liknar numer Kalle Ankas.
En fin biverkning av att gå upp till blygsamma 113 kg på rekordtid, och sen slå det rekordet med 25 kg viktnedgång på 10 dagar.
Hur har jag märkt det?
Jo, mina slalompjäxor är åt skogen för smala! Mina gamla pjäxor som är aningen större är också för små.
Har nämligen njutit av två dagar som skidlärare i Grönklitt.
Så. Jäkla. Kul.

Så, snabbuppdatering gjord.
Nu ska jag bädda rent i sängen.
Lilleman tackade nämligen för att jag ville göra ett snabbt och smärtfritt blöjbyte i morse (i sängen) med att starta sprinklern. Tackskaruha!

20140226-194950.jpg

20140226-195006.jpg

20140226-195021.jpg

20140226-195029.jpg

20140226-195043.jpg

20140226-195050.jpg

Vad sjutton hände?

Ja, lite så känns hela sista delen av graviditeten och Vildes första dagar.
Jag mådde ju fina fisken nästan hela vägen in i mål. Slutade som planerat att jobba sista november, Vilde var beräknad till nyårsafton.
Jag började under den sista jobbveckan att lägga på mig mycket vätska och blev redan då remitterad till spec. Mödravården för att utreda ev havandeskapsförgiftning.
Jag hade ju fina blodvärden och lågt och lagom blodtryck.
(Det förstnämnda visade sig senare vara missvisande på proven pga all vätska jag hade i kroppen i själva verket låg mitt Hb på 74 och innan allt var klart hade jag naggat blodbankens förråd rejält i kanten.)

Jag hade svårt att andas och kunde inte sova på nätterna, utan vaknade med panik och fick ingen luft.
Upplevde senare att det gurglade i lungorna, men trots det var det ingen som ens tog fram ett stetoskop.
Jag kämpade på, vätskan i kroppen blev på 12-13 dagar 15 kg extra i kroppen och jag var så svullen att huden på benen hotade att spricka, sista dagen hade jag dubbelhakor.
Mådde pyton och min BM konsulterade spec. Mödravården igen, som menade att jag led att vanliga graviditetsåkommor.

Den 20/12 fick Erik åka med mig in på koll hos BM då jag inte ens kunde köra bil, mina fötter och vrister var för vätskefyllda för att kunna trycka ner pedalerna.
Den dagen hade jag fått i snitt 3 tim sömn/natt i två veckor, blev andfådd bara av att existera. Jag var ett vrak och det var inget jag försökte dölja.
Min BM var rejält oroad över mitt allmäntillstånd och remitterade mig ännu en gång till spec. Mödravården.
Fick tid samma dag och en förvarning om att vi ev skulle åka vidare till Falun.
På spec var tre läkare inblandade, det enda jag med säkerhet vet att de kollade var ett snabbt UL för att säkra att det fanns nog med fostervatten, en ctg för att kolla till Vilde, blodtryck som här var förhöjt.

Blev vidareskickade till Falun med förklaringen att jag skulle få insomningshjälp så att jag fick vila.
Vi åkte hem och packade snabbt, lämnade av hundar hos mina föräldrar, tog med babyskyddet till bilen för säkerhetsskull, men vi sa till varandra att vi med största sannolikhet inte kommer att åka hem med någon bebis i det ännu.

Framme i Falun hade dagen blivit kväll, vi blev väl mottagna och inskrivna på anteneonatalavdelningen.
Där började de omedelbart att ta blodprover, blodtryck, en läkare kom och lyssnade på lungorna och konstaterade omedelbart att det fanns vätska i dem.
Lungröntgen nästa.
Och scintröntgen.
Blodtryck igen och igen.
Läkaren kom åter och berättade att de planerade att sätta igång förlossningen då jag var i uselt skick och hade svår havandeskapsförgiftning. (!)
Jag som bara skulle in och sova!?!
Jag sa direkt att jag kände mig helt slut och kraftlös, så någon lång igångsättningsprocess insåg jag att min kropp inte hade klarat, bad dem därför att överväga kejsarsnitt trots att det tydligen var förenat med högre risk för bl.a. Blodpropp.

En narkosläkare kom ca kl 21:00. Då hade de undersökt mig i stort sett oavbrutet sedan vi kom in kl 18:30
Gjorde ultraljud på mina lungor och hjärta, konstaterade att det fanns vätska i båda lungorna och i hjärtsäcken. Jippie!

Sen var det dags att börja ta Cytotec i små, små doser.
Sjukt spännande och läskigt!
En dos varannan timme under 20 tim (10 doser tot)
Jag gick med på detta motvilligt då jag kände att hela kroppen skrek efter vila.
Efter 4 doser hade inget hänt, efter 5 doser gav jag upp och bönade och bad dem att avbryta, jag hade inte sovit en blund, ctg visade att inget hände överhuvudtaget och jag mådde pyton.
Blev övertalad att ta en dos till.
Kl 6:00 kom läkare nr 1 och hämtade mig för undersökning, jag bara grät av ren utmattning.
Snabbt konstaterande att det inte hänt något alls under natten.
”Jag ringer narkosen, nu blir det snitt!”
Hick!
Fick en hög kläder till mig och den blivande pappan och blev skickad in i duschen för desinfektion.
Väckte Erik och berättade vad som var på gång.

Sen väntade vi nervösfnissiga i skitsnygga sjukhuskläder på att bli hämtade till operation.
Jag tror inte att någon av oss egentligen fattade att vi nu faktiskt skulle få träffa vår lillsprattel.

När vi väl blev hämtade till op gick allt jättefort!
Smack, smack, massor av människor som presenterade sig och förklarade sin roll i teamet.
Jag hade vid det här laget fått muskelkramper i benen av trötthet, spänning och nervositet då jag skakade i hela nederkroppen att jag knappt låg kvar på britsen.
Sen körde de igång, spinalbedövning in, tvätt och lite joxande (typ känslan av att bli överkörd av en ångvält och sen upplockad med grilltång) senare hörde vi två pip och sen ett illvrål från andra sidan skynket.
Jag hade min första av två klara tankar under snittet ”japp, han ska heta Vilde!” Sen kom nästa tanke ”åh, han var ju söt! Vilken tur!”
Båda tankarna delade jag såklart med hela operationssalen.

Dags att bli ihoplappad. Erik fick följa med Vilde och jag placerades på IVA i en behaglig morfindimma.
Några timmar senare kom Erik ner och visade mig världens finaste lilla kille.
Låg på IVA 7-8 tim innan jag fick komma upp till mina fina grabbar.

Mådde inte oväntat ganska pyton, men överkomligt.
Sen kom eftervärkarna på natten.
Smärtan från helvetet. Morfin hjälpte inte alls och det var en ständig ström av barnmorskor, läkare och sköterskor som försökte hjälpa.
Jag kände mig sjukt gnällig och olik mig själv, så jag blev uppriktigt förvånad när min BM vid skiftbytet presenterade mig som överdrivet tålig och stark.
Två dagar senare var jag stark nog att hålla och mysa med min underbart fina lilla Vilde.

På julafton var jag pigg som en mört och övertalade dem att skicka hem oss.

Fortsättning följer….

Men innan dess ska jag hylla varenda en av all fantastisk personal på Falu Lasarett som vi träffade på!
De slog verkligen knut på sig själva för att hjälpa oss och göra vår tillvaro så bra som möjligt.